This piece originally appeared in the Finnish newspaper Hufvudstadsbladet.
Ett mer osäkert och populistiskt Europa är varken i amerikanskt eller europeiskt intresse.
I denna tid då populismen fått starkare fäste överallt i världen och stabiliteten i Europa äventyras av icke-liberala demokratier i bland annat Ungern, Polen och Turkiet, var Emmanuel Macrons val till Frankrikes president ett välkommet resultat. För att vidare motverka den negativa populistiska trenden, behöver Europa en stark, proeuropeisk amerikansk president. Tyvärr är “proeuropeisk” inte en synonym användbar i kontexten av Donald Trump.
Visst har Trump europeiska vänner, men den franska nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen, som lyckligtvis inte kallas president efter söndagens val, och en av ledarna för brexit-kampanjen, Nigel Farrage, hör inte precis till dem man skulle hoppas att tillsammans bygger på de transatlantiska relationerna. Le Pen var en av de få som öppet stödde Trump under hans kampanj och var snabb att gratulera honom då han vann presidentvalet. Hon använde sig av samma argument om protektionism, terrorism och slutna gränser som Trump i både sin kampanj och sina debatter, till den mån att man ibland knappt visste vems åsikter det egentligen handlade om.
Enligt både Trumps och Le Pens retorik är globaliseringen den stora fienden. Den gör människor arbetslösa, lockar immigranter för att stjäla jobb och leva som sociala odågor, ökar risken för terroristattacker och gynnar endast den politiska eliten. Globaliseringen leder naturligtvis även till offer – offer som har en bra orsak att vara arga på systemet och ignoranta politiker. Finanskrisen är bara ett exempel där eliten vann på medborgarnas bekostnad. Bankirerna som var en av orsakerna till krisen gick i väg oskadda medan de vanliga medborgarna drabbades värst. Men varken Trumps eller Le Pens retorik är tillräckligt faktabaserad eller realistisk. Och i Le Pens fall var den inte lika framgångsrik som för Trump.
De båda kan försöka stänga gränserna och förbjuda immigranter och flyktingar tillträde, men de kan inte sluta ögonen för mänskliga rättigheter. De kan med våld hålla uppe kolgruvor, men de kan inte undvika faktum att det är en döende industri och kommer i allt större mån att kompenseras av förnybara energiresurser. De kan förespråka protektionism, men de kan inte vrida tillbaka tiden och ignorera att automatiseringen är en större risk för amerikanska och franska arbetare än vad internationella handelsavtal är.
Trumps brist på respekt för internationella avtal, både politiska avtal och handelsavtal, har inte varit uppmuntrande. Hans presidentkampanj karaktäriserades av antimultilateralism. Hans fientlighet mot internationella organisationer var tydlig, och har hållit i alltsedan han blev president. Den budgetminskning han föreslog tidigare skulle reducera finansieringen för diplomati och utländska biståndsprogram med 28 procent, inklusive Förenta Nationernas (FN) och Världsbankens program. Liksom i Nato, står USA för tillfället för över en femtedel av FN:s budget. Många antiamerikanska och antivästerländska regimer skulle hurra över ett mindre amerikanskt inflytande inom FN och hålla tummarna för att det är början på slutet för USA som världsmakt. Ett USA med en utrikespolitik präglad av isolationism leder till ett svagare EU. En ensam union innebär ett instabilt Europa.
Ett mer osäkert och populistiskt Europa är varken i amerikanskt eller europeiskt intresse. Vi får hålla tummarna för att Macrons seger på söndagen tillrättavisade tvivlarna och bevisade att det fortfarande finns hopp för ett öppet EU och starkt transatlantiskt samarbete – även med Trump som president.
Mariette Hägglund forskningsassistent, tankesmedjan Center for Transatlantic Relations på Johns Hopkins University i Washington D.C., USA
