Mariette Hagglund
This piece originally appeared in the Finnish newspaper Hufvudstadsbladet.
Så länge som kärnan i problemet är svaga institutioner och strävan efter privat nytta står landet på ostadig grund.
I oktober inleddes övertagandet av den östra delen av Mosul, som varit under terrororganisationen Islamiska statens (IS) kontroll i över två år. De irakiska styrkorna med stöd av både elitstyrkor och den USA-ledda internationella koalitionen var relativt framgångsrika, och i januari meddelade Iraks premiärminister Haider al-Abadi att den militära insatsen lyckades. På söndagen berättade han om den nästa stora operationen att återvinna även de västra delarna av Mosul, vilket enligt flera experter kommer att vara betydligt svårare.
När striderna i Mosul utvecklas, och IS makt försvagas, är det dags att diskutera en politisk lösning för tiden efter IS-eran. Om IS bas i Mosul slutligen rasar blir framtiden för den irakiska staten ett större problem än själva striderna om Mosul. Enbart en frånvaro av krig betyder dessvärre inte att situationen i Irak är löst. Iraks uppdelade politik har hittills främst fokuserat på att besegra IS, men den nuvarande al-Abadi-administrationens försök att decentralisera makten, genom att bland annat ge provinser och kommuner mer egenmakt, är dock ett steg framåt i rätt riktning.
Om en rättvis politisk lösning för sunniter, shiiter och kurder samt övriga minoriteter dock inte hittas kommer verkligheten efter IS-krisens efterdyningar inte nödvändigtvis att erbjuda fredliga förhållanden i landet. Detta skulle innebära fortsatta stridigheter, vilket troligtvis skulle leda till flyktingströmmar till både Finland och Europa. Populistiska röster och invandrarfientlig retorik runtom Europa skulle blomstra och leda till ökade samhälleliga klyftor och utmaningar.
De kurdiska peshmerga-styrkorna från Iraks autonoma kurdiska region har varit framgångsrika i kriget mot IS, och deras stridsområde har sträckt sig utanför irakiska Kurdistan. När situationen i Irak har lugnat sig är det möjligt att irakiska kurder kräver dessa områden som en legitim del av det officiella autonoma Kurdistan, som ett tecken på deras insatser i kriget mot IS.
Ytterligare ett argument är att Kurdistans regionala regering säger att den har – trots djupa ekonomiska problem och bristen på internationellt stöd – tagit emot nästan två miljoner flyktingar oberoende av deras etniska eller religiösa bakgrund. Vice premiärministern för Kurdistans regionala regering, Qubad Talabani, sade i december att den kurdiska regionala regeringen förr eller senare kommer att göra anspråk på självständighet. Trots att kriget mot IS är en större prioritet och trots att detta mål varit känt under en lång tid och fått mer stöd från det internationella samfundet kan detta rubba den känsliga balansen i Irak.
Det finns även andra svåra hinder som ligger framför, och precis därför är det ytterst viktigt att den internationella koalitionen inte anser att arbetet är utfört och att livet i Irak återgår till det ”normala”. Irak behöver internationellt stöd för att komma på fötter igen, för att undvika att glida ner i långvarigt kaos och plågas av flera stora konflikter. Iraks strukturella problem som korruption, inre stridigheter och fattigdom är vid sidan om IS allvarliga problem. Så länge som kärnan i problemet är svaga institutioner och strävan efter privat nytta står landet på ostadig grund. Globala och regionala makter bör använda sitt inflytande för att hjälpa irakierna att uppnå en fredlig samexistens för tiden efter IS. I annat fall är risken att allvarliga oroligheter fortsätter och Irak som stat misslyckas.
